God Folkjul!

Glöm inte fåglarna!

Vargavinter och veganknäck.

Fett, vett och etikett!

"Grytorna koka i de svenska hemmen. Vid varje gryta står en husmor och rör. Det är på henne det beror om middagen blir lyckad - men inte bara på hennes skicklighet i matlagning utan också på andra orsaker. Hon måste se till, att hon alltid gör sina uppköp i en affär, där det hålles fint, och hon måste veta, att hennes mjöl är av prima kvalitet, att margarinet blott innehåller de renaste fetter och att varorna äro av fullgod beskaffenhet" läser jag i förordet till Kooperativa förbundets kokbok från 1929. En annan kokbok från 1938 inleder så här: "Ingen har lust att fördärva det goda humöret för >>familjens överhuvud>>, när han förväntansfullt slår sig ner vid matbordet på den bestämda tiden. Husmor måste trolla fram en läcker rätt på femton minuter och naturligtvis en rätt som inte sätter dyrbara spår i hennes hushållsbudget."

Tur då att det fanns färdig mat på konserv och att man kunde läsa sig till knepen för de snofsiga margarinuppläggningarna. Tydligen ska det bästa materialet för redskapet i detta ärende vara vitbok. Vad sägs om svanen!

Hemglass

Fyra gånger har jag lekt med min nya glassmaskin hittills. Jag gör smeten och den rör och fryser. En bra deal tycker jag. Hittills har vi gjort hallonsorbet, äppelsorbet med mousserande vitt vin, citrongräddglass med rostade nötter och mandlar och nu senast blåbärsgräddglass med lavendel. Godast var citrongräddglassen för den var så len, syrlig och passade så bra med nötterna. Sen kommer äppelsorbeten för den var mild och snäll och smakade päron. Hallonsorbeten var också tiptop för den var så snyggt cerisrosa och fick perfekt konsistens av allt socker. Blåbär och lavendel historien hade jag haft i huvudet hela sommaren och i mina tankar var den vackert ljuslila, nästan ljusblå och hade en tydlig men mild magisk smak av viol! I verkligheten blev den vinröd och smakade tantparfym. Sånna där parfymiga smaker fungerar inte för mig, det är precis som rosepeppar som jag inte heller kan bli vän med.

Klara den rara

Djursjukhuset går på Barnkanalen varje söndag klockan 19.00. Eller se repriserna här:

http://svtplay.se/t/102624/djursjukhuset

Norrlandet medelhavet och Japan

Jag älskar inlagd sill men kan inte äta stekt strömming. Så har det sett ut. Det handlar om de sticksiga benen jag inte kan ignorera (och som så fort de hamnar i ättikslag mjuknar) Irriterande fjompigt, jag vet. Utmanande irriterande.

Men så var det då en dag som skulle bli bryggan och närmandet mot målet. Jag satt på grannes veranda då hon frågade om jag ville ha en bit ättiksströmming. Hon tog fram en stor skål som för mig såg ut som hon tappat diskvatten över vackert panerade dubbelströmmingar. Med ett skeptiskt inre och ett artigt yttre la en bit på en hård macka. Efter två tuggor insåg jag att det var det bästa av två världar. Den stekta strömmingens sälta och den milda sötsyrliga lagen och dess inverkan på benen. Ättiksströmming är alltså dubbelströmming panerad i ströbröd och grovt rågmjöl fylld med kaviar och dill som man sedan lägger i en svag ättikslag. En kanske något bortglömd traditionell rätt.

Jag fick blodad tand och gjorde ett experiment. Jag marinerade rå strömming i rödvin i hopp om att det skulle ha samma inverkan på benen som ättika, och fyllde dem sedan med dijonsenap, oliver och basilika serverade med rödvinssås. Tanken var god men blev inte den sensation jag hoppats på. Igår var det dags för experiment nummer två. Japan. Jag tänkte pepparrot som fyllning, sesamfrön till panering och japansk soja till. Strömmingens tydlig smak lät sig dock inte överröstas. Kanske ska jag kapitulera och hålla mig till de svenska säkra korten dill, kaviar och lök. Eller så ska jag skrika högre. Framför allt ska jag kanske inse att jag är i mål eftersom jag fokuserar på smakerna och inte på benen!

Sist men inte svartast...

Av allt jag odlat i år har jag nog varit mest nyfiken på hur det skulle gå för svartrötterna. Jag såg världens coolaste trädgårdsprogram från Danmark i somras där en uppfinnarjocke till trädgårdsmästare hade gjort en specialtunna för svartrötter för att se hur långa de kunde bli om de fick möjlighet till djup och de blev verkligen monsterstora. Mina svartrötter blev motsatsen kan man säga. Små och snarare ljusbruna än så där vackert svarta på utsidan. Men smaken var det inget fel på. Jag kokade skalade svartrötter och firade 80talet med en spegel av rödvinssås. Toppade med blommorna från min kanelbasilika. Visst ser de ut som sånna där vita skumgodisar som jag inte minns namnet på.

Fin med blåbär

Äh ibland blir man bara less och som alla vet är det roligare att leka med maten även fast blåbärspajen var lika god som barscenen i My blueberry nights är magisk. Puss.

Skymningsbus

Det där med att äpplena är pallade i skymningen har en magisk inverkan på smaken. Det föder också idéer om att göra äpplena trollskt röda. Kan man göra lingonpäron borde det gå att göra lingonäpplen tänkte jag och näsan växte ut och kroknade. Så jag tog min skatt och sänkte ner i nykokad lingonsylt spetsad med kanel och så fick de ligga där i en timme tills de var knallröda och häxlika.

Åhhhh aubergine du e så fiiiin

Men hej!, tänker jag varje gång jag går förbi mina aubergineplantor och känner mig lite mallig inombords över de mörklila blanka bollarna som plötsligt bara hängde där. Ändå är ju allt jag gjort att ha stoppat ner ett frö och vattnat lite så jag kan ju inte riktigt ta åt mig äran tycker jag...salladen däremot kom inte till av sig själv. Den var enkel och bestod bara av ett rostat bröd, coctailtomater, kikärtor, stekta auberginehalvor men fick sin magiska touch av peston som krävde tjocka vintervantar - den innehöll nämligen utöver de klassiska ingredienserna även brännässlor. Knäppt gott.

Polkapengar!

Nej det är varken salami eller rödbeta, det är ju polkabetan! Godisvarianten av alla betor. Den har ungefär samma smak som rödbetan fast lite mildare. (Som den randiga kaviarn jämfört med vanlig.) Den kokas på samma sätt som rödbetan men då försvinner ränderna och den blir mer jämnrosa. Snyggast är den rå i tunna skivor. Här i en sallad med gravad lax och kanelbasilika. Den skulle nog vara fin att toppa en pizza med, eller en smörgåstårta för den delen.