Jag älskar inlagd sill men kan inte äta stekt strömming. Så har det sett ut. Det handlar om de sticksiga benen jag inte kan ignorera (och som så fort de hamnar i ättikslag mjuknar) Irriterande fjompigt, jag vet. Utmanande irriterande.
Men så var det då en dag som skulle bli bryggan och närmandet mot målet. Jag satt på grannes veranda då hon frågade om jag ville ha en bit ättiksströmming. Hon tog fram en stor skål som för mig såg ut som hon tappat diskvatten över vackert panerade dubbelströmmingar. Med ett skeptiskt inre och ett artigt yttre la en bit på en hård macka. Efter två tuggor insåg jag att det var det bästa av två världar. Den stekta strömmingens sälta och den milda sötsyrliga lagen och dess inverkan på benen. Ättiksströmming är alltså dubbelströmming panerad i ströbröd och grovt rågmjöl fylld med kaviar och dill som man sedan lägger i en svag ättikslag. En kanske något bortglömd traditionell rätt.
Jag fick blodad tand och gjorde ett experiment. Jag marinerade rå strömming i rödvin i hopp om att det skulle ha samma inverkan på benen som ättika, och fyllde dem sedan med dijonsenap, oliver och basilika serverade med rödvinssås. Tanken var god men blev inte den sensation jag hoppats på. Igår var det dags för experiment nummer två. Japan. Jag tänkte pepparrot som fyllning, sesamfrön till panering och japansk soja till. Strömmingens tydlig smak lät sig dock inte överröstas. Kanske ska jag kapitulera och hålla mig till de svenska säkra korten dill, kaviar och lök. Eller så ska jag skrika högre. Framför allt ska jag kanske inse att jag är i mål eftersom jag fokuserar på smakerna och inte på benen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar