Sist men inte svartast...

Av allt jag odlat i år har jag nog varit mest nyfiken på hur det skulle gå för svartrötterna. Jag såg världens coolaste trädgårdsprogram från Danmark i somras där en uppfinnarjocke till trädgårdsmästare hade gjort en specialtunna för svartrötter för att se hur långa de kunde bli om de fick möjlighet till djup och de blev verkligen monsterstora. Mina svartrötter blev motsatsen kan man säga. Små och snarare ljusbruna än så där vackert svarta på utsidan. Men smaken var det inget fel på. Jag kokade skalade svartrötter och firade 80talet med en spegel av rödvinssås. Toppade med blommorna från min kanelbasilika. Visst ser de ut som sånna där vita skumgodisar som jag inte minns namnet på.